Bokrecension: Garp och hans värld, John Irving

473 sidor

Jenny Fields vill ha barn. Hon vill dock inte dela sitt liv, eller sin kropp med någon man. Andra Världskriget rasar på andra sidan atlanten och sårade soldater skeppas över till sjukhuset där Jenny jobbar som sköterska. Bland de dödligt sårade finns en med förståndet hos ett spädbarn- och den ständiga erektionen hos en översexuell tonåring. Mannen kan bara säga ett enda ord, Garp, vilket blir namnet på det barn Jenny föder strax nio månader efter soldatens död.

   Garp växer upp med sin mycket speciella, jagstarka mamma och flyttar inte ifrån henne innan han bestämmer sig för att gifta sig med barndomskompisen Helen. Han vet tidigt att det är författare han vill bli och det är även i månt och mycket vad boken handlar om; författandet.

Det är en absurd men rätt så trovärdig berättelse, den känns både galen och klok. Berättelsen rasar fram över år och händelser i ena andetaget för att i nästa stanna upp och breda ut sig. Både jag och Niklas har läst den nu och vi båda ger den godkänt, även om man skulle velat ha den lite tightare.

Nu ska vi se filmen som jag också sett i barnaåren, men glömt det mesta av.