Bokrecension: Strändernas musik, Pat Conroy

Sidor: 616

Bokens prolog försätter läsaren i Rom efter en snabb genomgång av berättaren ”Jacks” förflutna. Hans älskade hustru har tagit sitt liv, varefter hennes familj stämt honom i ett försökt att få vårdnaden om deras barn. Jack vinner rättsprocessen, men står därefter inte längre ut med sin hemstad, eller människorna i den. Han vill skona sin älskade dotter från den amerikanska söderns hård- och djävlighet. Särskilt vill han skona henne från sin och den avlidna hustruns familjemedlemmar och deras historia.

   Men berättelsen vill annorlunda och då Jacks mor blir dödligt sjuk i cancer finner han sig åter i hemlandet och runt om honom vill varenda en från hans förflutna förklara och rättfärdiga sig för honom. Man bjuds in i ett skickligt nät av minnen, nutid och berättelser från förr. Boken är många gånger oerhört gripande och intressant.

   Dessvärre är Conroy en romantiker, vilket är ett personlighetsdrag vi inte delar. Ibland blir språket tröttsamt högtravande och liknelser beblandas med metaforer och staplas på varann tills jag gäspar och vänder mig från texten. Dessutom beskrivs varenda jävla kvinna som underskön, vacker, sexig och mystisk, till och med den sjuåriga dottern. Flera av porträtten faller därför helt platta inför mig. Många av karaktärerna berättar sina egna historier för berättarjaget och de har mer eller mindre exakt samma språk och förkärlek till utbredningar, vilket gör att jag tappar fokus och börjar tänka mer på skrivandet av boken än att befinna mig i texten.

Boken är oftast bra och den får väl godkänt i berättande, läs den och lär känna det fattiga och sedan lite rikare södern, Andra Världskrigets fasor och framförallt föräldrars förödande inverkan på sina barns kommande vuxenliv.